.

.

.

 Från oss alla till er alla:

.

Julfrid!     

.

.

.

Så var det dags för Era att börja träffa hundar som inte ser ut som våra hemmahundar.

. 

Kommer ni ihåg reaktionen från valparna första gången de såg Leo? De var långt ifrån säkra på att han ens var en hund; stor, lurvig och felfärgad i jämförelse med mamma Dixie.

.

Men efter lite försiktigt nosande så vågade de sig fram till honom, och så länge de inte klev eller hoppade på honom så visade det sig att han var en hygglig prick (ha ha) trots sitt skumma utseende. Och idag är Leo Eras stora idol!

.

  .

Svärföräldrarna har en vit boxer, med diskreta bruna prickar på + ett brunt öra. Annars finns det inga likheter med dalmatiner what so ever.

Jack väger sina modiga 40 kilo, har en helt annan huvudform, en tunga som når ner till knäna och en energi som skulle göra vilket elverk som helst grönt av avund.

.

Han är idag 8 år, men inte speciellt mycket lugnare än när han var unghund. Snäll är han, men kanske lite, hmm – klumpig (?) ibland.

.

 .

I deras hushåll finns också en pensionärshund – Chicko, 13 år. Han ser mest ut som en papillon, men det finns även någon annan ras inblandad. Lite stel, mycket värdig och relativt stillsam. MYCKET pondus har han!

.

Era blev alldeles platt när hon såg honom:

.

   .

Och plattare än så här kan man nog inte bli:

.

  .

Efter en låång stund, med noggrant och nyfiket nosande av Chicko, vågade Era börja röra på sig:

.

  .

Ända tills boxern kom:

.

  .

Era såg sin chans att smita när de gamla gubbarna brast lite i uppmärksamhet:

.

  .

Men – Jack var förvånansvärt snabb (!) och hann ikapp Era på nolltid… Sen satt hon väldigt stilla      tills han hade inspekterat henne klart:

.

   .

   .

Slutet gott, alltig gott! Era fick t.o.m låna en av Jacks leksaker!  

  .

  .

.

Frid!       

.

.

.

Såg ni vad jag såg på en av bilderna i förra bloggen?        

.

  .

  .

.

    .

Frid!    

.

.

.

Det ingår ju i våra hundars uppväxt bl.a att lära sig respekt för de äldre, och jag inser nu vad mycket man får gratis genom att låta en valp att få bo kvar i sin ”originalflock” där åldrarna är blandade. Att flocken är harmonisk och fungerar är ju förstås en förutsättning för att det ska bli bra.

.

. 

Era får daglig träning i hur hårt man ”får” bita andra hundar när man leker, att man som yngst får vänta på sin tur när det finns mat i närheten och att man går sist genom dörrar osv. osv.

Dessutom får hon, med hjälp av de äldre, på ett vettigt sätt lära sig vad man kan smaka på utomhus (nåja, iaf om hon promenerar med Leo, inte med mamma matvrak) och vad man ska undvika – huggorm och grodor t.ex

.

Samtidigt så märker man att det är väldigt väsentligt – för ens egen del - att i viss mån även begränsa umgänget med de andra hundarna, så att man får ”sin egen” prägel på vad som är viktigt ihop med oss människor; att komma när man ropar, att kunna gå hyfsat i koppel och att inte bete sig som en stressad belgare i bilen...

.

Gudars, så klokt det låter, eller hur?

.

.

Bilder nu!

.

-BUU!

.

  .

Här gick det visst lite för fort... att bromsa i tid är svårt:

.

  .

Mamma Dixie visar att viss sorts mossa är klart ätbar...

.

  .

  .

  .

...men den är svår att få tag i när det saknas framtänder:

.

   .

   .   .

   .

.

Frid!    

.

.

.

Lycka! Era har börjat tappa sina mjölktänder!

 .

  .

Jag tyckte för några år sedan att mamma Dixie var utrustad med ovanligt vassa valpmjölktänder, men jag tror faktiskt att Eras är snäppet värre! Och antingen har jag förträngt hur ont valptänderna gjorde sist, eller så skiljer sig ”vassheten” mellan olika valpar. Eller så biter Era betydligt hårdare…

 .

Men nu är det iaf dags – tandfén är här och plockar risgryn och efterlämnar små söta gluggar som ställer till med en del bekymmer för Era, både när hon ska skala kottar och när hon försöker bita sig fast i Leo när de leker. Ska se om vi inte kan få till en tandlös bild någon av dagarna som kommer.

.

. 

Och ”som vanligt” när yngsta döttrarna inte är hemma, så väcker husets husse mig alldeles för tidigt en morgon med orden ”Upp och hoppa, vi ska shoppa xxx” (xxx brukar vara olika saker från gång till gång) och nästan alltid slutar det med en resa till någon plats långt borta från det Streganska hemmet… Så även vid detta tillfälle; i onsdags fick jag mitt morgonkaffe serverat i bilen och började vakna till någonstans i närheten av Västerås.

.

  .

Vi var tydligen på väg till Kristinehamn för att inhandla en extra bil till familjen. Vilket i och för sig var välbehövligt, då vår lilla Opel dels har blivit för liten och dels inte är utrustad med någon A/C.

.Kristinehamns stadsvapen:

.

 .

Vad jag dock kan sakna med hussens infall är lite framförhållning, ibland…

Vi passerade Karlskoga:

.

    .

Och där ligger tydligen Bofors…

.

    .

…och ett Boforsmuséum som jag gärna hade tittat lite närmare på, då jag inte kan så mycket om varken Alfred Nobel eller hans dynamit, så det får bli en senare utflykt.

.

  .

Väl framme i Kristinehamn – en jättesöt liten ort med en massa gamla hus och en liten å som rinner tvärsigenom staden – inhandlades raskt en fyrhjulsdriven Ford Explorer (med A/C!) som fick namnet Esaias:

.

  .

Era skötte sig över förväntan även på denna bilresa – hon sov mesta tiden som vilken annan hund som helst, när hon inte var utanför bilen och charmade omgivningen med sin blotta närvaro. Vad vi har sett hittills så verkar inget alls göra den hunden varken orolig eller rädd – det bådar gott!

.

   .

 .

Frid!     

.

.

.

Jag vet inte om man har någon egentlig semester som egenföretagare – det är nog mer att vardagen ser lite annorlunda ut på sommaren, kanske?

 .

De yngsta döttrarna har åkt till sommarhuset i Jämtland ett par veckor med mormor, morfar och deras jättegamla katt Olga.

 .

   .

Husse har lagt om sina arbetstider från dag till kväll/natt och jag softar på i ullstumporna (nej, inte ullstrumpor på sommaren – barfota, förstås!) med högst normala hemmasaker; matlagning, bakning, tvätt, lite fotograferande, uppfostran och miljöträning av valp.

.

.

En och annan god bok ska nog också hinnas med innan sommaren är slut.

.

.

Trädgårdsskötsel tillhör inte våra favoritsysselsättningar, så vi låter Era och naturblommorna sköta om den biten alldeles själva.

 .

 .

Äldsta dottern läser sommarkurs/-er på sin högskola och jag förmodar att även hon uppfostrar och miljötränar sin valp Elmo när hon inte pluggar.

.

   .

 .

Vi var förbi hos henne i söndags - på väg hem från Jämtland - och Era & Elmo kände såklart igen varann och busade tills de föll ihop i små flämtande prickiga högar.

 .

  . 

   .

   .

 .

Och apropå flämtande prickiga högar; Dixie har tappat det mesta av sin moderliga värdighet gentemot valpflocken (som inte är en valpflock längre) och uppviglar sin dotter lika mycket som dottern uppviglar henne:

 .

  . 

   .

Underbart att se att hon börjar återfå sin ”normala” Al Qaida-mentalitet – vi var lite oroliga ett tag att hon skulle bli alltför vuxen, tråkig och träig efter valpkullen. Även Leo drar sitt strå till stacken och leker (och uppfostrar) den lilla.

 .

.. 

Vi har införskaffat nya bilburar till hundarna, då en mindre ommöblering i bagageutrymmet var nödvändig. Och en till namnskylt behövdes ju också.

 .

  . 

.

Det som står på schemat närmast är besiktning av bil och husvagn så att vi kan åka iväg om tid och möjlighet sammanfaller!

 .

Frid!     

.

   .

.

Igår fyllde Era - och hennes syskon, förstås     - 12 veckor och vi var på besök hos veterinären.

 .

Bilresan vållade faktiskt inga som helst bekymmer!

Jag är vederbörligen imponerad – lite gny den första kilometern, som sedan följdes av ett lugnt iakttagande på ”världen utomhus” i ena lillmattens knä.  

 .

Vaccinationer och vägning stod på schemat. Mamma Dixie fick också följa med – mest för att jag har så dålig koll på när, och med vad, de vuxna hundarna ska (om)vaccineras.

 .

Det visade sig att Dixie och Era behövde samma vaccinationer: DHPPI + Rabisin.

Den sistnämnda är för att skydda mot rabies, och nu följer en 120 dagar lång väntan på resultatet av detta. Lagom till Halloween är det dags för återbesök, alltså.

.

Dagens vikt var 9,1 kg för Era, och 28,8 (!) kg för Dixie. Dixie ska följdaktligen minska lite i vikt under sommaren...

Jag tror att det kommer att lösa sig utan att vi behöver dra ner på hennes matportioner, då hon ju inte direkt har motionerat något alls de sista tre månaderna. 

.

Era var lugnet själv hos veterinären:

.

..

Väl hemma igen sov hon i flera timmar i sträck – det tar på krafterna med uteliv…

.

. 

. 

.

Lite värdelöst vetande kan väl behövas såhär inför kommande ledighet?

.

.

”Midsommar

.

Midsommardagen firades ursprungligen den 24 juni till minne av Johannes Döparen. 1953 flyttades den till närmaste lördag.

.

I bondesamhället firades midsommar som en hyllning till sommaren och växtligheten. På vissa platser klädde man därför ut sig med ormbunksblad till lövgubbar. Man lövade (majade) också sina hus och redskap och reste, sannolikt redan under 1500-talet och efter tysk förebild; höga lövade majstänger att dansa kring. Midsommar var framför allt en ungdomsfest men även viktig vid bruken i Mellansverige, där alla anställda då bjöds på sill, öl och brännvin. Sin betydelse som den mest svenska festen av alla har den dock fått först under 1900-talet.

.

Sedan 500-talet har man i Europa tänt eldar till midsommar. I Sverige var midsommareldar vanligast i landets södra delar. Ungdomen besökte också gärna heliga källor, där de drack det helande vattnet och roade sig med lekar och dans. Källbesöken påminde om hur Johannes Döparen döpte Jesus i Jordanfloden.

.

Midsommarnatten är årets ljusaste och betraktades som en magisk natt, då det var särskilt lämpligt att ta tydor om sin framtid. Flickor åt salt gröt (drömgröt) för att drömma att den blivande maken kom med vatten till dem. De kunde också vaka vid en källa för att se sin tillkommandes bild i vattnet.

.

Under midsommarnatten kunde man även, t.ex genom ljussken, hitta platser med nedgrävda skatter. När man grävde blev man ofta utsatt för lustiga gyckelsyner, som skulle locka en att skratta eller tala. Man kunde t.ex få se en halt höna dra ett stort hölass. Kunde man bara hålla sig tyst hittade man skatten.

.

Under midsommarnatten ansågs källvattnet förvandlas till vin och ormbunken till blomma. Många växter var laddade med läkande kraft denna natt.”

.

Källa: Agneta Lilja, Södertörns högskola

.

.

.

Ansjovis på kavring (För 4 – 6 personer)

.

4 skivor kavring
3 msk riven pepparrot
100 g Philadelphiaost
3 kokta potatisar
Ansjovisfiléer
Dill
Svartpeppar

.

Riv pepparroten. Blanda 1–2 msk pepparrot med osten.
Bred osten på brödskivorna och lägg på några skivor potatis.
Toppa med ett par ansjovisfiléer, dill och svartpeppar. ­Avsluta med en nypa riven pepparrot.

. 

.

Hoppas att ni alla får en fin midsommarhelg utan alltför mycket regn!

..

Frid!    

.   

.

.

Fjärde och sista valpen att flytta hemifrån; herr Svart:

.

. 

Han flyttar inte så långt – varken i mil räknat eller känslomässigt, eftersom han på sätt och vis ”stannar kvar” inom familjen. Äldsta dottern blir hans nya matte och jag tror att de två tillsammans blir en jättebra kombination!

 .

Äldsta dottern har ju levt ihop med prickar sedan hon var liten, så hon har inga skumma idéer om att dalmatinern är någon slags ”Walt Disney”-hund, hon är van vid alla små vita hundhår överallt och är väl medveten om att de brukar kunna stjäla det mesta i matväg om man inte är vaksam.

Hon är dessutom (precis som vissa andra i hennes närhet, hmm hmm) pigg på att lära sig sånt som hon inte känner eller kan till sedan tidigare – så vi är helt på det klara med att herr Svart kommer att få det såå bra hos henne!

 .

.

Herr Svart kommer att behålla sitt stamtavlenamn Elmo.

 .

.    .

.

I övrigt har det väl inte hänt så mycket här på hemmafronten. Vi har varit sjuka – döttrarna tog med sig någon slags bacill hem från scoutlägret - det har varit diverse avslutningar; skola, ju jutsu & scouter, och nu har vi sommarlov ända till den 17 augusti. Husse kommer nog att köra vår taxi det mesta av sommaren, men efter midsommar ställer han om och blir kvälls-/nattchaffis istället för att vara dagaktiv. Sovmorgnar för hela familjen, alltså!

. 

 .

  . .

Några bilder från den senaste veckan?     

.

Vi har haft varmt några dagar, vilket Era & Elmo inte tyckte så särdeles mycket om. De var mest stillsamma.    

 .

    .

    .

   .

När valparna väl insåg att en tennisboll varken skulle ätas, grävas ner eller finnas till bara för att bli flintskallig så blev den ny favoritleksak:

.

.

  .
     .
.

   .

. 

       .

.

Herr Svart flyttade i söndags och Era är nu ensam valp i huset. Hon har en hel del (överskotts-)energi och utan herr Svart så är det stackars Leo som råkar mest ”illa” ut när den behöver avyttras. Hon är hans ständiga följeslagare och mer än en gång har vi plockat begieluddiga pälstussar ur hennes mun.

Leo vill egentligen INTE sova ihop med henne, men ibland så lyckas hon smyga sig nära när han redan somnat:

.

 . 
Oftast sover hon dock ihop med mamma Dixie:

.

 .

.

Precis som när Dixie var valp, så är Era en synnerligen självständig dam, som gärna går på helt egna utflykter om hon får den möjligheten. Hon flisar en grankotte till oigenkännlighet på mindre än 1 minut och ett gäng av våra blommor på tomten är av någon anledning halshuggna eller lätt mosade. Det positiva med detta trädgårdsintresse är att även ogräsen går samma öde till mötes.

.

.
Regn gillar hon inte, och jag kan tänka mig att det ser lite fånigt ut när vi människor står ute i ösregnet och lockar på de prickiga som vägrar att gå ut när det faller ner blött från himlen. Det slutar oftast med att vi bokstavligen får putta ut dem på gräsmattan…

.

.

Vi har fått täta återrapporter från de andra valparna – TACK för dem, de gläder gammelmattar & gammelhussar mycket ska ni veta! – och det verkar som att allihopa har det väldigt bra! Några bilder har vi också fått:

.

.Från Dallas/herr Grön/Elfo:

.

Från Ergo/herr Gul:

.

Från Smilla/tant Brun/Elce:.

.

Såvitt vi har förstått så är åtminstone tre valpar av fem inte rädda för åska och blixtar (hur det är med åsikten om åskväder för de övriga två valparna får framtiden utvisa, vad jag vet så har de inte träffat på några åskväder ännu), samtliga fem är väldigt trygga ihop med folk, och samtliga fem har hänfallit åt lätt till mindre lätt åksjuka under deras första bilresor…

Det där sista är ju något som ganska fort brukar gå över och den enda hunden jag känner till som det ALDRIG gick över på är vår egen Leo, som fyller 10 år härnäst och fortfarande hatar allt vad bilresor heter.

.

Sist idag en ”jämför-bild” på Dixie 2007 och Smilla 2011. Visst finns det stora likheter fast de har olika färg?

Frid!  

.