.

.

Så var det dags för Era att börja träffa hundar som inte ser ut som våra hemmahundar.

. 

Kommer ni ihåg reaktionen från valparna första gången de såg Leo? De var långt ifrån säkra på att han ens var en hund; stor, lurvig och felfärgad i jämförelse med mamma Dixie.

.

Men efter lite försiktigt nosande så vågade de sig fram till honom, och så länge de inte klev eller hoppade på honom så visade det sig att han var en hygglig prick (ha ha) trots sitt skumma utseende. Och idag är Leo Eras stora idol!

.

  .

Svärföräldrarna har en vit boxer, med diskreta bruna prickar på + ett brunt öra. Annars finns det inga likheter med dalmatiner what so ever.

Jack väger sina modiga 40 kilo, har en helt annan huvudform, en tunga som når ner till knäna och en energi som skulle göra vilket elverk som helst grönt av avund.

.

Han är idag 8 år, men inte speciellt mycket lugnare än när han var unghund. Snäll är han, men kanske lite, hmm – klumpig (?) ibland.

.

 .

I deras hushåll finns också en pensionärshund – Chicko, 13 år. Han ser mest ut som en papillon, men det finns även någon annan ras inblandad. Lite stel, mycket värdig och relativt stillsam. MYCKET pondus har han!

.

Era blev alldeles platt när hon såg honom:

.

   .

Och plattare än så här kan man nog inte bli:

.

  .

Efter en låång stund, med noggrant och nyfiket nosande av Chicko, vågade Era börja röra på sig:

.

  .

Ända tills boxern kom:

.

  .

Era såg sin chans att smita när de gamla gubbarna brast lite i uppmärksamhet:

.

  .

Men – Jack var förvånansvärt snabb (!) och hann ikapp Era på nolltid… Sen satt hon väldigt stilla      tills han hade inspekterat henne klart:

.

   .

   .

Slutet gott, alltig gott! Era fick t.o.m låna en av Jacks leksaker!  

  .

  .

.

Frid!       

.

.

.

Såg ni vad jag såg på en av bilderna i förra bloggen?        

.

  .

  .

.

    .

Frid!    

.

.

.

Det ingår ju i våra hundars uppväxt bl.a att lära sig respekt för de äldre, och jag inser nu vad mycket man får gratis genom att låta en valp att få bo kvar i sin ”originalflock” där åldrarna är blandade. Att flocken är harmonisk och fungerar är ju förstås en förutsättning för att det ska bli bra.

.

. 

Era får daglig träning i hur hårt man ”får” bita andra hundar när man leker, att man som yngst får vänta på sin tur när det finns mat i närheten och att man går sist genom dörrar osv. osv.

Dessutom får hon, med hjälp av de äldre, på ett vettigt sätt lära sig vad man kan smaka på utomhus (nåja, iaf om hon promenerar med Leo, inte med mamma matvrak) och vad man ska undvika – huggorm och grodor t.ex

.

Samtidigt så märker man att det är väldigt väsentligt – för ens egen del - att i viss mån även begränsa umgänget med de andra hundarna, så att man får ”sin egen” prägel på vad som är viktigt ihop med oss människor; att komma när man ropar, att kunna gå hyfsat i koppel och att inte bete sig som en stressad belgare i bilen...

.

Gudars, så klokt det låter, eller hur?

.

.

Bilder nu!

.

-BUU!

.

  .

Här gick det visst lite för fort... att bromsa i tid är svårt:

.

  .

Mamma Dixie visar att viss sorts mossa är klart ätbar...

.

  .

  .

  .

...men den är svår att få tag i när det saknas framtänder:

.

   .

   .   .

   .

.

Frid!    

.

.

.

Lycka! Era har börjat tappa sina mjölktänder!

 .

  .

Jag tyckte för några år sedan att mamma Dixie var utrustad med ovanligt vassa valpmjölktänder, men jag tror faktiskt att Eras är snäppet värre! Och antingen har jag förträngt hur ont valptänderna gjorde sist, eller så skiljer sig ”vassheten” mellan olika valpar. Eller så biter Era betydligt hårdare…

 .

Men nu är det iaf dags – tandfén är här och plockar risgryn och efterlämnar små söta gluggar som ställer till med en del bekymmer för Era, både när hon ska skala kottar och när hon försöker bita sig fast i Leo när de leker. Ska se om vi inte kan få till en tandlös bild någon av dagarna som kommer.

.

. 

Och ”som vanligt” när yngsta döttrarna inte är hemma, så väcker husets husse mig alldeles för tidigt en morgon med orden ”Upp och hoppa, vi ska shoppa xxx” (xxx brukar vara olika saker från gång till gång) och nästan alltid slutar det med en resa till någon plats långt borta från det Streganska hemmet… Så även vid detta tillfälle; i onsdags fick jag mitt morgonkaffe serverat i bilen och började vakna till någonstans i närheten av Västerås.

.

  .

Vi var tydligen på väg till Kristinehamn för att inhandla en extra bil till familjen. Vilket i och för sig var välbehövligt, då vår lilla Opel dels har blivit för liten och dels inte är utrustad med någon A/C.

.Kristinehamns stadsvapen:

.

 .

Vad jag dock kan sakna med hussens infall är lite framförhållning, ibland…

Vi passerade Karlskoga:

.

    .

Och där ligger tydligen Bofors…

.

    .

…och ett Boforsmuséum som jag gärna hade tittat lite närmare på, då jag inte kan så mycket om varken Alfred Nobel eller hans dynamit, så det får bli en senare utflykt.

.

  .

Väl framme i Kristinehamn – en jättesöt liten ort med en massa gamla hus och en liten å som rinner tvärsigenom staden – inhandlades raskt en fyrhjulsdriven Ford Explorer (med A/C!) som fick namnet Esaias:

.

  .

Era skötte sig över förväntan även på denna bilresa – hon sov mesta tiden som vilken annan hund som helst, när hon inte var utanför bilen och charmade omgivningen med sin blotta närvaro. Vad vi har sett hittills så verkar inget alls göra den hunden varken orolig eller rädd – det bådar gott!

.

   .

 .

Frid!     

.

.

.

Jag vet inte om man har någon egentlig semester som egenföretagare – det är nog mer att vardagen ser lite annorlunda ut på sommaren, kanske?

 .

De yngsta döttrarna har åkt till sommarhuset i Jämtland ett par veckor med mormor, morfar och deras jättegamla katt Olga.

 .

   .

Husse har lagt om sina arbetstider från dag till kväll/natt och jag softar på i ullstumporna (nej, inte ullstrumpor på sommaren – barfota, förstås!) med högst normala hemmasaker; matlagning, bakning, tvätt, lite fotograferande, uppfostran och miljöträning av valp.

.

.

En och annan god bok ska nog också hinnas med innan sommaren är slut.

.

.

Trädgårdsskötsel tillhör inte våra favoritsysselsättningar, så vi låter Era och naturblommorna sköta om den biten alldeles själva.

 .

 .

Äldsta dottern läser sommarkurs/-er på sin högskola och jag förmodar att även hon uppfostrar och miljötränar sin valp Elmo när hon inte pluggar.

.

   .

 .

Vi var förbi hos henne i söndags - på väg hem från Jämtland - och Era & Elmo kände såklart igen varann och busade tills de föll ihop i små flämtande prickiga högar.

 .

  . 

   .

   .

 .

Och apropå flämtande prickiga högar; Dixie har tappat det mesta av sin moderliga värdighet gentemot valpflocken (som inte är en valpflock längre) och uppviglar sin dotter lika mycket som dottern uppviglar henne:

 .

  . 

   .

Underbart att se att hon börjar återfå sin ”normala” Al Qaida-mentalitet – vi var lite oroliga ett tag att hon skulle bli alltför vuxen, tråkig och träig efter valpkullen. Även Leo drar sitt strå till stacken och leker (och uppfostrar) den lilla.

 .

.. 

Vi har införskaffat nya bilburar till hundarna, då en mindre ommöblering i bagageutrymmet var nödvändig. Och en till namnskylt behövdes ju också.

 .

  . 

.

Det som står på schemat närmast är besiktning av bil och husvagn så att vi kan åka iväg om tid och möjlighet sammanfaller!

 .

Frid!     

.