.

.

Precis när valparna börjat lära sig att gosa utan att använda sina små tänder hela tiden…

.

  .

…precis när de börjat lära sig att matskålen inte är ett slagfält som det ska hoppas jämfota i, utan använder den (nästan) som ”stora” hundar gör…

.

  .

…och precis när den allra mesta upptäckarglädjen vaknar på allvar…

     .

…då är det dags att flytta hemifrån…    

.

 

.

Först att flytta var herr Grön:

.

     .

Hans nya familj består av en herr & en fru plus två grabbar i samma ålder som våra yngsta döttrar. De har haft dalmatiner förut, och herr Grön kommer att kunna vara tillsammans med familjen i princip på heltid.

Första rapporten lät meddela att resan söderut gått bra och första natten likaså. Hans nya tilltalsnamn blir Dallas.

.

  

.

Sen var det herr Gul som flyttade, kullens lilla ”nyfken-i-en-strut” & upptäckare:

.

  .

Han kommer att bo ute på landet med en hel massa mark till sitt förfogande, och familjen - en herr & en fru, en dotter med nytaget körkort och en son i mellanstadiet - har också en lite äldre tax som kan hjälpa till att vidareutveckla hans hundspråkskunskaper och förmodligen en massa annat nyttigt (och onyttigt). Han kommer att behålla sitt stamtavlenamn Ergo hos sin nya familj.

.

.

Det är en stor skillnad att ”bara” ha tre valpar kvar hemma. Det är tystare, det går åt mindre gulsåpa till skurhinken och det behövs inte tvättas fällar lika ofta.

.

 

.

Dixie sover längre stunder, och de kvarvarande valparna sover nog snäppet djupare (när de nu sover…) jämfört med förra veckan.

Vi har (förstås) fällt några tårar över att herr Grön & herr Gul flyttat hemifrån, men på det hela taget är vi så himla glada att de har fått såå bra nya familjer!

.

Stort lycka till med era nya små familjemedlemmar! Och ni vet att vi finns tillgängliga dygnet runt om ni vill eller behöver oss!

.

    

..

Frid!    

.

.

.

   .

Inte för att Dixie på något sätt har blivit en sämre mor - utan för att det börjar bli hög tid att sluta dricka tikmjölk nu.

.

..

Frid!     

. 

   .

.

…eller - egentligen inte. Bilderna från ”utomhus” är från olika dagar, och eftersom tomten ser ut som den gör oavsett veckodag, så blir bilderna ganska lika… Bilderna innehåller också samma valpar.   

 

Ett maskrosblad kan vara ett stort hot för en liten valp:

   

Likaså det som bor under verandan. Bäst att hålla koll:

 

 

Dixie blev lite stressad när alla valparna ”försvann”, och fast verandan egentligen är för låg för henne att komma under – så lyckades hon åla sig in under, liggandes på sidan. De prickiga barnen fick åthutningar av den ömma modern när de väl kom fram. (Notera Dixies Falu Rödfärg-fläck på huvudet. Sån blir man när valpar hämtats fram från trånga ställen i husets närhet):  

  

 

 

 

Och efter denna massrymning så hölls det extra noga koll på vart valparna var:

 

 

Några av valparna har lite svårare att hålla sig inom ramarna för vart man får vara eller inte vara – och de är förvånansvärt snabba nu:

 

 

Andra är mer roade av att kolla på vad naturen har att bjuda på i matväg (?):

 

 

 

 

 

 

Och jaa, emelie – det ÄR ett fulltidsjobb att hålla reda på 5 små valpmunnar utomhus. Inte för att vi har farliga/giftiga saker på tomten, utan för att ALLT måste utforskas med munnen…

  

   

Vi har gjort ytterligare några fotoförsök att få till snygga stå-bilder:

 

 

 

 

Det gick inte så bra nu heller…

  

Herr Svart gör sig nog bäst au naturel:

 

Men liggbilderna tycker jag blev hyfsade! Först herr Svart, sedan herr Gul, herr Grön, tant Grön/Turkos och sist två stycken på tant Brun:

 

 

 

 

 

   

Gruppfoton:

  

  

 

 

Frid!     

.

   .

.

Efter att ha tillbringat många, många timmar på diverse olika brukhundklubbar och umgåtts mycket med ”bruksmänniskor” tidigare i mitt hundliv, så såg jag bara det nyttiga (och nödvändiga) i att låta valparna få prova på skiftande underlag att gå på, som t.ex kompostgallret i gårdagens blogginlägg. Jag försöker dessutom miljöträna valparna på olika ställen, både enskilt och i grupp, under lugna former för att de ska vara så förberedda för sitt framtida liv så gott det går.

 .

         

.

  

 .

Inte tänkte jag på att det också kunde vara praktiskt att de har respekt för eller t.o.m är lite oroliga för just kompostgaller, som Pia & Kerstin skrev om i kommentarerna efter inlägget…    

 

Just nu håller valparna mest på med att lära sig hantera konflikter och ”hur-man-inte-biter-för-hårt-i-sina-syskon”;

.

 

  
.

   

.

De börjar också bli väldigt duktiga på att springa och ha saker i munnen – samtidigt!

 .

   .

De börjar få ett litet hum om hur man bromsar innan man krockar med något och hur man tar kurvor utan att välta.

De ligger mer likt vuxna hundar när de vilar och de har lärt sig skälla – förvisso låter de mer som chihuahua’or än som dalmatiner, men det brukar ju rätta till sig över tid.

 .

   . 

Och utomhus är vi så ofta som vädret tillåter. Här är några bilder från första ”titten” utanför ytterdörren:

 .

   .

   .

De fann sig snabbt allihopa, och vi har inte ett enda litet fjolårsskräp kvar på trappen!   

. 

  

.

  . 

   .

   .

Numera är de ute på en större del av tomten, och snart är nog även förra årets alla kottar uppätna…

 .

   .

.

. 

  .

  .

  .

  .

  .

  .

  .

  .

  .

  .

 .

De diar fortfarande, men inte lika ofta:

. 

   .

Och Dixie har hittat tillbaka till husses knä när han kommer hem från jobbet!   *lycka*

.

 .

.     .

Frid!   

. 

.

.

Kompostgaller är väl något som alla valp- och hundägare använder/kommer i kontakt med, eller?

Alltså borde alla valpar få träffa på och vänja sig vid dem, resonerade vi.

 .

Sagt och gjort - vi lade ut ett kompostgaller mellan inre hallen och köket, så att valparna, för att förflytta sig mellan rummen, skulle behöva kliva på/nosa på/undersöka det på nära håll.

 .

Och antingen har vi valpar med usel syn och dålig känsel, eller så är de sällsynt orädda och frimodiga – för samtliga 5 sprang över gallret utan att ens märka att det låg där mitt i vägen…

Hmm…    

Vi måste uppenbarligen göra det lite svårare…

Så vi lade en skurborste under gallret så att det vickade lite – och detta blev resultatet;

 .

  .

Det tar oss emot att komplicera det hela ännu mer, eftersom risken blir så stor att de fastnar eller klämmer sina tassar – så vi får nog fundera ut något annat att ”utmana” dem med…

 .

.

Frid!     

 . 

.

.

Kärt barn har många namn.

 .

  

. 

Den senaste veckan har varit hektisk, rolig, ganska så fullbokad, lite stressig ibland och full av funderingar, värderingar och tankar.

Rolig, men också lite ledsam och vemodig – det är bara två veckor kvar tills våra små börjar flytta hemifrån…

 .

Vi har träffat många valpköpare – nyttigt för valparna att se (och smaka) på olika människor i olika åldrar. En del med ordentliga skor på fötterna – man kan tänka att de har stiftat bekantskap med vassa valptänder tidigare – och en del med nylonstrumpor på benen, vilket kanske inte är den ultimata klädseln när man ska bekanta sig med 5-6 veckorsvalpar i flock.

 .

  

. 

Som det verkar nu, så har alla våra tre grabbar hittat sina nya familjer; Herr Svart flyttar en bit norrut, till Gästrikland, i början av sommarlovet. Herr Grön och herr Gul kommer att flytta söderut, till Västergötland/Småland (eller var det Halland? Hmm, jag är pinsamt dålig på var många av våra landskap egentligen ligger).

 .

.    

De kommer att få väldigt trevliga familjer iaf, magkänslan säger att deras nya familjer är helt rätt för dem – och det känns ju jättebra, förstås!

 .

   

.

Vi har några intressenter till tant Brun också, men ingen vi har ”tagit i hand” med ännu. Vi väntar bl.a besök till Kristi Himmelfärdshelgen för hennes räkning och vi har ju både tid, plats och möjlighet att ha våra valpar kvar här hemma längre tid än så, om det nu mot förmodan skulle behövas.

 .

  

 . 

Lite bilder?

Mellandottern har hittat ett bra sätt att spara på sina små tår under tiden man umgås (och umgås gör man mycket och ofta) – fotskydd i rosa hårdplast;

. 

   . 

 

. 

   . 

   . 

Valparna har den här veckan börjat bekanta sig lite med Leo, vår ”gammelhund”. Han fyller 10 år härnäst och har väl egentligen aldrig varit speciellt road av valpar, men han finner sig i dem så länge de inte anfaller gemensamt. Då blänger han surt på dem, sen tittar han bedjande på oss människor och vi räddar honom (en och annan begie pälstuss fattigare) från att bli alldeles flintskallig… Han trivs bäst i halvvägs upp i trappen, där han kan sitta och titta ner på alla de prickiga – och utom räckhåll för deras gaddar.

 .

Vi trodde att han skulle bli lite stressad av alla valpljud, men han tar på det hela taget tillvaron med ro, som en sann Ferdinand. Eller så kanske han börjar höra lite sämre?

Hur som, så är det nyttigt för de små att få träffa någon annan hund än bara sin mamma.

 .

”Hmm, vilken konstig päls!”

 .

 

  . 

Herr Grön somnar fortfarande hur-som-helst och ”överallt” - han är såå trygg, lilla gubben..

   

.

  

   .

Och lika trygg som herr Grön är, lika nyfiken är herr Gul. Här håller han på att utforska det stora, svarta, fladdriga och lite hemska myggnätet:

.

   .

Och när vi då fnissade åt honom – så såg han sådär lite förnärmad ut…

.

Hmpf!

. 

 

  .

Helgen blir barnfri, men inte valpfri – vi lär tillbringa den i marknivå, plockandes löv, kottar och maskrosor ur små munnar.

  

Frid!   

. 

.

.

Lite mer individuella bilder och några kännetecken på valparna efterlystes tidigare – och vi har försökt få till ett bra samarbete mellan kamera, handler och valp, men med högst blandat resultat måste jag säga. Det är inte precis så att dessa tre ”ingredienser” strävar efter samma mål… .

.

.

Iaf - den här bilden ritade jag vid valplådekanten när valparna började få sina ”egna” prickar, att ha som komplement till nagellacksmärkningen. Nu är jag ingen Rembrandt, så ni får ha lite överseende med porträttlikheten;    

 

 .      .

.

.

Och här kommer de senaste dagarnas bilder – med informativ bildtext till: 

.

 

 . 

Herr Svart har en prick strax ovanför ögonen, men är i övrigt mest vit på huvudet. Han är den som har flest små rispor på nosen, kanske beroende på att den har en enastående förmåga att hamna mellan syskonens tänder hela tiden.      Dock – allteftersom han växer till sig, så blir han också snabbare på att dra undan nosen innan den fastnar.

 . 

 

  

 

  

    

Han är den som är ”mittemellantecknad”. Jämfört med herr Gul så är han mörkare och jämfört med herr Grön så är han ljusare:

 

 

En liten bildserie på herr Svart i utforskartagen;

      

  

      

      

       .  

 .

Herr Gul härnäst – han har fler prickar på huvudet än herr Svart, men är den ljusaste av hanarna.

 

  

 

 

Herr Gul tycker om att bära på saker…

 

.

…och samtalar gärna med sina syskon;

Herr Gul till vänster

   

Herr Gul till höger

 

.   

 .

Tredje hanen är herr Grön, den mörkaste;

 

 

 

 

.

Han är den i kullen som somnar vart som helst och hur som helst – är man trött så sover man!

 

  

.  

 

 

.

.

Av tikarna har vi en av varje färg, och tant Grön är den som kommer att bo kvar hos oss.

    .  

 

    

   

Just nu är hon den knubbigaste i kullen:

 

   

Hon gillar att sova nära, nära;

 

 

   

Kanske en blivande jägare?

 

Eller skyddshund?

 

   

Det saknas då inte tänder iaf:

 

  

.

Och sist idag – tant Brun:

   

 

Hennes öron kommer att bli jättefint uppbrutna även som vuxen:

    

   

Matintresset har hon ärvt efter sin mamma:

   

   

Men vem hon brås på vad gäller sitt- och liggstilen låter jag vara osagt:

   

   

   

   

En viss (hmm, hmm) knubbighet finns även hos henne, och hon ser ut att bli ganska så vältecknad;

 

 

 

.

.
I övrigt så jobbar vi vidare på att lära valparna att stå snyggt uppställda!

   

Frid!   

. 

.

.

Idag fyller valparnas pappa Izor 7 år – Dixie och telningarna skickar massor med nospussar!

.

           

.

.   . 

Pia undrade i gårdagens blogginlägg om vi hade kommit på några namn till valparna ännu – och svaret är; ”Ja, det har vi”.  

 

.

De kommer att få namn som har anknytning till vårt italienska kennelnamn, och alla i kullen kommer att få namn som börjar på bokstaven E.

.

Varför ”E” kan man ju undra, är det inte vanligare att man börjar på bokstaven ”A” i första kullen?.

 

.

Och jo, det är det nog – men; 1) vi har inga planer på att föda upp så många kullar att vi kommer att behöva använda alla 29 bokstäver i hela alfabetet och då finns det utrymme att välja en annan bokstav som startbokstav än just A – som ju ”alla andra” gör. 2) Vår första dalmatiner hade ett namn som började på bokstaven B, vår andra hade ett namn som började på bokstaven C, och vår tredje dalmatiner är Dixie som ju börjar på bokstaven D. Och då verkade det alldeles naturligt att nästa skulle börja på ett E, eller hur?.

 .

.

Så – vi har spanat i kartböcker efter geografiska namn på E, vi har tittat i vanliga språklexikon (och på en hel massa andra ställen också), och sedan skrev vi tillsammans ner alla italienska namn/ord som vi tyckte var acceptabla på en stor lapp. Vi ville inte ha för långa eller för krångliga  (läs; outtalbara) ord heller. Det blev många ord på vår lista iaf….

  

.

För att minska lite på denna jättelista så tog vi varsitt exemplar av den, och var och en i familjen markerade ”sina” favoritord och sedan satte vi oss ner och kollade om det fanns några ord som vi alla hade markerat. Och då vart det inte mer än 10-15 stycken kvar och utifrån dem valde vi slutligen ut dessa;

.

* Hane 1: Elmo – är ett geografiskt namn, dvs. en plats i Italien.

* Hane 2: Ergo – betyder ”Jag är”, men också ”följdaktligen” & ”alltså” på italienska.

* Hane 3: Elfo – betyder ”alv” på italienska.

* Tik 1: Era – betyder ”tidsålder”, eller ”en lång period” på italienska.

* Tik 2: Elce – uttalas [Elltje] (?) - jag är verkligen urdålig på fonestisk skrift.      Uttalet från en infödd hittar ni här: http://sv.forvo.com/word/elce/ och ordet betyder ”järnek” på italienska.

.

Registreringspappren är inskickade till SKK, och stamtavlorna torde dyka upp under kommande vecka.  

.  

Och då valparna nu börjar närma sig 5 veckors ålder - närmare bestämt på tisdag den 3 maj, "öppnar” vi vårt Streganska hus igen för besök av valpspekulanter, och andra gäster också förstås.

Från detta datum är det (i princip) fritt fram att komma på besök om ni vill och framför allt kanske för att valparna ska få träffa fler människor än bara oss i familjen.

. 

.

Så här ser läget ut i valplådan idag:

Den brunprickiga tiken (hon som kallas Blå/tant Brun i bloggen) är till salu, liksom de tre svartprickiga grabbarna (Herr Gul, herr Grön & herr Svart). Den svartprickiga tiken (hon som kallas Turkos/tant Grön i bloggen) kommer att bo kvar hemma hos oss – det bestämdes slutligen över frukostbordet i morse.

.

Vi har några valpspekulanter, men vi har inte bestämt något med någon ännu, eftersom vi ville se lite vad det blev ”av” valparna först. Det verkar som att alla våra 5 valpar hör, de verkar vara synnerligen friska och utvecklas alldeles som de ska ”enligt boken”, och vi hoppas naturligtvis på att jättebra, jättetrevliga och jättedalmatinerintresserade valpköpare kommer på besök de närmaste veckorna!

.

Vi börjar så smått urskilja lite personlighetsdrag hos dem alla - men mer om detta senare!

Lite senare kommer också de individuella bilderna och ståbilderna – vet du, emelie hur svårt det är att få en fem veckors valp att stå snyggt uppställd? De är sladdriga i kroppen som Slime® och om de inte hoppar runt som små popcorn i en varm kastrull, så faller de ihop i små söta knubbiga högar (som dessutom är proppfulla med synålsvassa pirayatänder)... Vi som håller bäst på att öva på ”Stå-still-i-mer-än-2-sekunder, tack” men framgångsrikt är det inte! Inte än iaf.

. 

Herr Svart övar på "Sitt" (?)

.

 

.

Frid!    

.