.

.

Vi har skrivit på vår hemsida (www.casadistrega.com) att vi tror på öppenhet och ärlighet, och att man inte vinner något på att mörka information i vår ras. I linje med den tanken så väljer vi att, efter moget övervägande, publicera det här inlägget.

.

Tanken med det här inlägget är INTE att ”hänga ut” eller smutskasta någon, varken andra hundägare eller deras hundar – men det vi skriver här anser vi inte ska sopas under mattan; det gynnar inte vår ras och förmodligen ingen annan heller i slutändan. Och vi anser att man ska kunna stå för det man gör/inte gör och de beslut man fattar/inte fattar.

.

Vi vill inte ha i bakhasorna framöver, att vi minsann visste men inte sagt något, vi vill inte ha ”skulden” för något som vi inte fick möjlighet att - eller kunde - påverka. Kort och gott, vi vill ha våra ryggar fria.

.

Kanske vi inte direkt skaffar oss nya vänner och bekanta på detta sätt, eller så är det just det vi gör. I vilket fall som helst, så står VI för det VI gör eller inte gör även om inte andra gör det alltid.

.

. 

emelie och Ann-Sofie påpekade lite försynt (?) att det nog var dags för en uppdatering igen, men min lust att skriva några rader sedan sist har varit låg och humöret deppigt. Det är inte bara positivt att ha småvalpar ska ni veta…

 .

.

För några dagar sedan, kanske en vecka sen (?) så hostade och snörvlade lilla tant Gredelin – den minsta valpen som var märkt med rosa nagellack.

.

Inte så konstigt, tänkte jag, eftersom de yngre döttrarna varit lite snuviga och febriga ett tag. De har fått stränga direktiv att inte peta på en endaste valp, så länge de inte var helt friska och bara att få gå in i valprummet har varit förenat med handspritande och stora ”säkerhetsavstånd” till valplådan.

.

Tant Gredelin hostade och snörvlade typ två gånger på två dagar och vid bägge dessa tillfällen kräktes hon upp lite, lite av mjölken. Inte alls mycket, men dock. Detta i kombination med en lite blötare nos än normalt.

Hönsig som jag är så höll jag förstås stenkoll på henne, oavsett om hon ätit något alldeles nyligen eller inte. Hon var inte varm eller frusen, bara lite snörvlig. I övrigt betedde hon sig precis som de andra valparna, sov och busade om vartannat. Och gå-tränade på vingliga tassar.

.

.

Efter dessa två tillfällen var hon helt OK i flera dagar. Fram till i söndags eftermiddag, efter att hon och de andra ätit sina nötfärsbullar som vanligt.

.

Hon hulkade och fnös och såg ut att ha det allmänt jobbigt, till dess att hon kräktes upp det mesta av färsen hon just ätit. Ett par timmar senare kräktes hon igen, men då bara mjölk.

.

Hon verkade inte vara snuvig längre, men kanske lite hungrigare än tidigare. Hon åt med mycket god aptit när nötfärsbullar serverades, och diade längre än de andra när det serverades mjölk. Och hon kräktes ibland upp lite av maten och ibland lite av mjölken. Inte alltid och inte mycket, men bara hon i hela syskonskaran.

.

Och jag hade inte varit jag, om jag vid det laget inte hade läst allt jag kommit över om valpar som kräks, och allt ifrån allmän glupskhet, magknip, missbildningar och allergier plus matstrupeförstoring ingick i det läsandet.

.

.

I måndags ringde jag till vår veterinär och beställde en tid för allmän översyn av lilla tant Gredelin, och igår var vi där.

.

Eftersom valparna bara är tre veckor gamla, så fick hela klanen plus Dixie följa med i bilen. Den nedre halvan av hundburen bak i bilen kläddes in med kartong på sidorna så att ingen liten skulle fastna med ben eller tassar i gallret. Flera mjuka trasmattor, dagstidningar och fällar lades på burbottnen och bilen fick stå på tomgång med full värme på en kvart innan vi åkte iväg så att där var varmt och skönt när alla valparna bars dit.

.

Dixie som valp var betydligt mer åksjuk än vad hennes valpar visade sig vara. De skötte sig oklanderligt, åt och sov och tog hela utflykten med ro.

.

.

Veterinären vi träffade var med när valparna föddes och pratade med tant Gredelin som om de vore gamla bekanta.     

.  

Hon lyssnade på hjärta och lungor, kollade om det fanns någon liten gomspalt längst bak i svalget (det gjorde det inte) och beställde sedan både en slätröntgen och en kontraströntgen för att kolla upp tant Gredelins insida också.

.

Och det visade sig vara precis så illa som jag befarat; en matstrupeförstoring med prognosen ”inte-alls-bra”.

.

Vi resonerade fram och tillbaka om hur hennes framtida liv skulle gestalta sig och enades till sist om att det bästa för tant Gredelin var att få slippa uppleva den framtiden.

.

Och jag grät över tant Gredelin, och svor en del över den i vårt avelsråd vi hade haft kontakt med och som inte hade talat om – trots uttyckliga frågor om just megaesophagus - att kombinationen Dixie-Izor eventuellt skulle kunna resultera i valpar med matstrupeförstoring eller matstrupeförträngning om vi hade otur.

.

Veterinären blev mycket förbryllad och undrade om hon hade hört rätt; ett av rasklubben utsett avelsråd som INTE hade upplyst mig som helt ny uppfödare om att detta skulle kunna inträffa??? Trots att matstrupeförstoring förekommer i rasen?!

.

Jag förklarade som det var; att jag och min familj hade varit och fikat hos ett av avelsråden i rasklubben i mycket god tid (6 MÅNADER INNAN planerad parning) och frågat om tre tilltänkta hanhundar och deras bakgrund i kombination med Dixie och hennes bakgrund, för att få råd, information och kunskap om ev. ärftliga sjukdomar som skulle kunna tänkas dyka upp och att Fru Avelsråd konstaterat att med Izor borde det inte bli några problem, varken med matstrupeförstoring eller något annat.

.

Nu kan ju avelsråden förstås inte garantera några avelsresultat men de sitter på kunskaper & vetskaper som vi andra många gånger inte har.

.

(Döm om min stora förvåning/bestörtning och ilska/irritation gentemot detta avelsråd när jag två dagar efter parning blir uppringd av Izors matte Anette som pratat med ett annat avelsråd i rasklubben, som upplyst henne om att det tydligen fanns någon hund längre bak i stamtavlorna som gett matstrupeförstoring på Izors sida och tydligen fanns det även på Dixies sida ännu längre bak…

.

Nu är detta faktum i sig inte något som med automatik ger matstrupeförstoring hos framtida avkomma eftersom arvsgången för den här defekten/sjukdomen inte är klarlagd, men det avelsrådet hade upplyst Anette om att risken iaf fanns).

.

Ursäkta, men - HUR VORE DET OM ALLA VÅRA AVELSRÅD KUNDE TÄNKA SIG ATT INFORMERA OSS UPPFÖDARE/BLIVANDE UPPFÖDARE OM SAMMA SAK? Att ha informationen ”samkörd” så att alla vi intresserade kan få ta del av den??? Och då helst INNAN parningen…

.

Eller är det meningen att man som ny uppfödare ska behöva ringa samtliga avelsråd i landet och upprepa samma fråga/samma sak till allihopa för att få en heltäckande bild av våra hundar???

.

Avelsrådet som Anette pratade med, pratade jag naturligtvis också med så fort jag också fått vetskap om denna information – och hon berättade även för mig att risken för att någon sådan valp skulle dyka upp i ”vår” kull var väldigt liten, då de tidigare drabbade hundarna fanns så långt bak i stamtavlorna, och att vi isf skulle märka det innan det var dags för valpförsäljning.

.

Men hallå – vi HAR nu blivit drabbade av det och det är inte något vi tar lätt på. Och det känns så onödigt – om det vore så att det hade kunnat undvikas.

.

Tant Gredelin har fått betala med sitt liv för det. Om vi hade fått veta innan vad som skulle kunna inträffa – så hade vi kanske valt en annan hane till Dixie. OM VI BARA HADE FÅTT RELEVANT INFORMATION!!!

.

Ingen skugga faller på supertrevliga Izor, då han uppenbarligen inte har det själv – och inte på Dixie heller. Men om man inte kan lita på rasklubbens avelsråd, vem ska man då fråga om man vill veta? Det är ju inte så att matstrupeförstoringsinformationen inom rasen ligger till allmän beskådan på nätet eller går att hitta på biblioteket precis…

.

Sov lugnt och vila i frid, tant Gredelin – älskad och saknad är du!  

 .

.

 .

De övriga valparna i vår kull ser friska och krya ut, går upp i vikt som de ska och har inte varken nyst eller kräkts, så jag utgår ifrån att de allihop är helt OK.

.

Veterinären jag haft kontakt med fann ingen anledning att utsätta de övriga små för veterinärbesök (med all smittrisk som trots allt finns på alla veterinärmottagningar) & kontraströntgenundersökning så länge de inte visar några som helst symptom på sjukdom, och det låter rimligt i mina öron också.

.

Och om vi, mot förmodan, kommer att planera ytterligare en kull efter Dixie, så kommer vi nog att ta kontakt med samtliga avelsråd i landet (utom en, som vi faktiskt inte så mycket förtroende för längre) och dubbelkolla deras information mot varann – bara för att slippa fatta såna här tunga och jobbiga beslut en gång till.

.

Det är så himla mycket som kan gå snett ändå med en valpkull innan de är leveransklara… och det räcker faktiskt med alla de funderingarna och all den oro man har över sånt man inte ens kan rå över själv, tycker jag.

Och det jag/vi har behövt gå igenom de här senaste dagarna önskar jag ingen!

.

Fler valpbilder kommer i nästa blogginlägg, när jag har börjat andas normalt igen och inte är lika ledsen och deppad som jag är nu. Och för er som undrar, så har jag pratat med ”vårt” avelsråd om den här ”informationsmissen” och hon vet vad jag tycker om detta.

 .

.

Frid på er!   

.