..

Nu har jag sovit ikapp det jag missade i sömntimmar förra helgen – och förmodligen missat ännu fler sömntimmar efter det...

OM jag inte vore så himla nyfiken och vetgirig (och kanske också något lite hönsmammig) och kände att jag behöver hålla koll på precis allt som händer i valplådan, så hade jag kanske varit pigg(are) nu.

.

Men nu är det som det är, och sova kan man göra senare.    .

.

Tänkte uppdatera lite om valpningen, och om valparna förstås.

.

  

.

Dixie’s nedkomst var planerad till den 25 mars, om man räknade efter att valparna ”blev till” vid första parningen den 21 januari. Ibland blir ju äggen inte befruktade förrän flera dagar senare, men det visste vi ju inte – så vi utgick från att den 25 mars var ”riktmärket” för valparnas födelsedatum iaf. Så här såg det ut den 25:e, Dixie var beredd:

.

   .

Den 26 mars började hon bädda – mycket ordentligt     - i valplådan och gick omkring och flämtade lite till och från under hela dagen. På kvällen syntes det att det blev lite jobbigare och Dixie åt inte sin middag! Det var första gången i hela hennes liv som hon har nobbat mat, så vi var helt övertygade att valparna var på ingång.

.

Den 27 mars på förmiddagen skickade jag några SMS till de närmast berörda och förberedde dem på att de förmodligen snart skulle bli ”farmor”/”gammelmormor” osv. Dixies förvärkar (för det nog var inga riktiga värkar) kom och gick. Hon växlade mellan hässjig och sovande hela dygnet och vi väntade med spänning på fortsättningen och någon nattsömn blev det inte den natten heller...

.

   .

  

 -Men kommer ni inte snart?

.

   .

 

  -Börjar bli långrandigt det här...

. 

  

.

Den 28 mars mitt på dagen mådde Dixie lite illa & kräktes – fast hon knappt ätit någonting – och hon började se lite sliten ut. Inte på något sätt dålig med bleka slemhinnor, suspekta smärtor, småblödningar eller så - utan bara trött. Efter ett snabbt samtal med veterinären, så tyckte vi allihop att det verkade säkrast att han fick titta på Dixie och hennes mage, och utesluta ett ev. felläge eller något annat som kunde vara orsaken till att nedkomsten inte ”kom igång” som förväntat fast det gått så lång tid.

.

Sagt och gjort – in med Dixie i bilen och mot veterinären. Väl där konstaterades att det fanns en ”hel liten flock” levande valpar på insidan, med bra hjärtljud och god storlek. För säkerhets skull togs också några röntgenplåtar, då de små var lite svåra att få syn på ordentligt via ultraljudet.

.

Röntgenplåten visade att en valp låg helt på tvären och blockerade hela utvägen med sin rygg. Inte så konstigt att värkarna inte kommit igång alltså, då den första valpen tydligen måste ”in/ner” en bit i förlossningskanalen för att värkarbetet ska starta ordentligt.

.

   .

Då mor och barn verkade vara i bra skick enligt veterinären, så föreslog han att vi skulle återkomma nästa morgon för ett snitt, om det var så att inte valpen hamnade ”mer rätt” under natten och födseln isf startade automatiskt.

.

Det gjorde den inte – Dixie mer eller mindre slumrade sig igenom natten utan mer värkar än de nu välbekanta och regelbundna förvärkarna.

.

På morgonen den 29 mars packade vi bilen med Dixie, en hög med fällar, några varmvattenflaskor, rena frottéhanddukar och en lagom stor valpkartong och åkte tillbaka till Uppsala.

.

Dixie följde glatt (nåja) med sköterskorna mot operationsrummet när vi kommit in till veterinären – jag och min mamma fick vara kvar i mottagningsrummet och försökte tänka positiva tankar och andas djupt…

.

 

.

    

.

Tjugo minuter senare kom en sköterska upp med en liten fällfylld stålbur full med valpar! Som förde ett oherrans liv så små de var!

.

Pigga, varma och fortfarande blöta men förmodligen hungriga. De såg alldeles bedårande vattenkammade ut!

.

 

  .

Dixie mådde enligt uppgift bra och höll på att sys ihop i operationsrummet och skulle komma upp några minuter senare.

.

Alla valparna hade varsin peang runt navelstumpen, vilket inte hindrade dem från att kravla runt och leta efter mat/sin mamma och som värmekälla under fällarna hade personalen fyllt några engångshandskar med varmvatten – mycket sött!

.

    

.

  

.Att ingen peang fastnade eller trasslade in sig någonstans var lite märkligt...

.

 

Letar efter mamma?

.

  

 .

Dixie anlände någon kvart senare, mycket groggy och vinglig på tassarna med tungan lätt hängande på sned. Hon lade sig bredvid valpburen nästan direkt och nosade försiktigt på sina telningar.

.

.

Jag tror inte att hon riktigt greppade att det var hennes valpar förrän efter några minuter när narkosen vädrats ur henne – men det tog säkert inte mer än 10 minuter och sedan tvättade, tvättade och tvättade hon dem och de hittade sin mat så gott som direkt. Då somnade Dixie med en nöjd suck.

.

 

.

.  

 

Alla hittade fram till maten.

.   .

Efter någon halvtimme kom veterinären in med tikmjölksersättning i högsta hugg, och han såg alldeles förvånad ut över att mor och barn redan hade funnit varann. Han konstaterade att han aldrig hade sett ett så snabbt ”Nu-ska-jag-ta-hand-om-mina-valpar-själv”-beteende tidigare och var helt övertygad om att Dixie skulle bli en förträfflig mor!

.

Sen var det bara pappersexercisen kvar – kejsarsnitt är som bekant inte helt billiga – men gudars vilken tur att de finns när valpar ligger på tvären!

.

Vi pratade också lite med veterinären om hur Dixie ”såg ut” på insidan, om hon hade något fel/någon missbildning eller något sånt, eller någon annan förklaring till att en av valparna lagt sig på tvären, men det hade hon inte utan det var helt enkelt maximal otur när den valpen fäste sig på ”fel” ställe i livmoderväggen för många veckor sedan.

.

Han trodde inte att det skulle bli några som helst problem att ta en kull till, om vi skulle vilja det i framtiden. Och det var ju skönt att få veta! Min fina Dixie!     

.

  

.

Sen åkte vi hem, allihopa, och pustade ut!

.

Bilder från första dagen hemma;

.

   ,

 

  ,

   .

.

.

Frid!    

.