.

.

Kärt barn har många namn.

 .

  

. 

Den senaste veckan har varit hektisk, rolig, ganska så fullbokad, lite stressig ibland och full av funderingar, värderingar och tankar.

Rolig, men också lite ledsam och vemodig – det är bara två veckor kvar tills våra små börjar flytta hemifrån…

 .

Vi har träffat många valpköpare – nyttigt för valparna att se (och smaka) på olika människor i olika åldrar. En del med ordentliga skor på fötterna – man kan tänka att de har stiftat bekantskap med vassa valptänder tidigare – och en del med nylonstrumpor på benen, vilket kanske inte är den ultimata klädseln när man ska bekanta sig med 5-6 veckorsvalpar i flock.

 .

  

. 

Som det verkar nu, så har alla våra tre grabbar hittat sina nya familjer; Herr Svart flyttar en bit norrut, till Gästrikland, i början av sommarlovet. Herr Grön och herr Gul kommer att flytta söderut, till Västergötland/Småland (eller var det Halland? Hmm, jag är pinsamt dålig på var många av våra landskap egentligen ligger).

 .

.    

De kommer att få väldigt trevliga familjer iaf, magkänslan säger att deras nya familjer är helt rätt för dem – och det känns ju jättebra, förstås!

 .

   

.

Vi har några intressenter till tant Brun också, men ingen vi har ”tagit i hand” med ännu. Vi väntar bl.a besök till Kristi Himmelfärdshelgen för hennes räkning och vi har ju både tid, plats och möjlighet att ha våra valpar kvar här hemma längre tid än så, om det nu mot förmodan skulle behövas.

 .

  

 . 

Lite bilder?

Mellandottern har hittat ett bra sätt att spara på sina små tår under tiden man umgås (och umgås gör man mycket och ofta) – fotskydd i rosa hårdplast;

. 

   . 

 

. 

   . 

   . 

Valparna har den här veckan börjat bekanta sig lite med Leo, vår ”gammelhund”. Han fyller 10 år härnäst och har väl egentligen aldrig varit speciellt road av valpar, men han finner sig i dem så länge de inte anfaller gemensamt. Då blänger han surt på dem, sen tittar han bedjande på oss människor och vi räddar honom (en och annan begie pälstuss fattigare) från att bli alldeles flintskallig… Han trivs bäst i halvvägs upp i trappen, där han kan sitta och titta ner på alla de prickiga – och utom räckhåll för deras gaddar.

 .

Vi trodde att han skulle bli lite stressad av alla valpljud, men han tar på det hela taget tillvaron med ro, som en sann Ferdinand. Eller så kanske han börjar höra lite sämre?

Hur som, så är det nyttigt för de små att få träffa någon annan hund än bara sin mamma.

 .

”Hmm, vilken konstig päls!”

 .

 

  . 

Herr Grön somnar fortfarande hur-som-helst och ”överallt” - han är såå trygg, lilla gubben..

   

.

  

   .

Och lika trygg som herr Grön är, lika nyfiken är herr Gul. Här håller han på att utforska det stora, svarta, fladdriga och lite hemska myggnätet:

.

   .

Och när vi då fnissade åt honom – så såg han sådär lite förnärmad ut…

.

Hmpf!

. 

 

  .

Helgen blir barnfri, men inte valpfri – vi lär tillbringa den i marknivå, plockandes löv, kottar och maskrosor ur små munnar.

  

Frid!   

. 

.

.

Lite mer individuella bilder och några kännetecken på valparna efterlystes tidigare – och vi har försökt få till ett bra samarbete mellan kamera, handler och valp, men med högst blandat resultat måste jag säga. Det är inte precis så att dessa tre ”ingredienser” strävar efter samma mål… .

.

.

Iaf - den här bilden ritade jag vid valplådekanten när valparna började få sina ”egna” prickar, att ha som komplement till nagellacksmärkningen. Nu är jag ingen Rembrandt, så ni får ha lite överseende med porträttlikheten;    

 

 .      .

.

.

Och här kommer de senaste dagarnas bilder – med informativ bildtext till: 

.

 

 . 

Herr Svart har en prick strax ovanför ögonen, men är i övrigt mest vit på huvudet. Han är den som har flest små rispor på nosen, kanske beroende på att den har en enastående förmåga att hamna mellan syskonens tänder hela tiden.      Dock – allteftersom han växer till sig, så blir han också snabbare på att dra undan nosen innan den fastnar.

 . 

 

  

 

  

    

Han är den som är ”mittemellantecknad”. Jämfört med herr Gul så är han mörkare och jämfört med herr Grön så är han ljusare:

 

 

En liten bildserie på herr Svart i utforskartagen;

      

  

      

      

       .  

 .

Herr Gul härnäst – han har fler prickar på huvudet än herr Svart, men är den ljusaste av hanarna.

 

  

 

 

Herr Gul tycker om att bära på saker…

 

.

…och samtalar gärna med sina syskon;

Herr Gul till vänster

   

Herr Gul till höger

 

.   

 .

Tredje hanen är herr Grön, den mörkaste;

 

 

 

 

.

Han är den i kullen som somnar vart som helst och hur som helst – är man trött så sover man!

 

  

.  

 

 

.

.

Av tikarna har vi en av varje färg, och tant Grön är den som kommer att bo kvar hos oss.

    .  

 

    

   

Just nu är hon den knubbigaste i kullen:

 

   

Hon gillar att sova nära, nära;

 

 

   

Kanske en blivande jägare?

 

Eller skyddshund?

 

   

Det saknas då inte tänder iaf:

 

  

.

Och sist idag – tant Brun:

   

 

Hennes öron kommer att bli jättefint uppbrutna även som vuxen:

    

   

Matintresset har hon ärvt efter sin mamma:

   

   

Men vem hon brås på vad gäller sitt- och liggstilen låter jag vara osagt:

   

   

   

   

En viss (hmm, hmm) knubbighet finns även hos henne, och hon ser ut att bli ganska så vältecknad;

 

 

 

.

.
I övrigt så jobbar vi vidare på att lära valparna att stå snyggt uppställda!

   

Frid!   

. 

.

.

Idag fyller valparnas pappa Izor 7 år – Dixie och telningarna skickar massor med nospussar!

.

           

.

.   . 

Pia undrade i gårdagens blogginlägg om vi hade kommit på några namn till valparna ännu – och svaret är; ”Ja, det har vi”.  

 

.

De kommer att få namn som har anknytning till vårt italienska kennelnamn, och alla i kullen kommer att få namn som börjar på bokstaven E.

.

Varför ”E” kan man ju undra, är det inte vanligare att man börjar på bokstaven ”A” i första kullen?.

 

.

Och jo, det är det nog – men; 1) vi har inga planer på att föda upp så många kullar att vi kommer att behöva använda alla 29 bokstäver i hela alfabetet och då finns det utrymme att välja en annan bokstav som startbokstav än just A – som ju ”alla andra” gör. 2) Vår första dalmatiner hade ett namn som började på bokstaven B, vår andra hade ett namn som började på bokstaven C, och vår tredje dalmatiner är Dixie som ju börjar på bokstaven D. Och då verkade det alldeles naturligt att nästa skulle börja på ett E, eller hur?.

 .

.

Så – vi har spanat i kartböcker efter geografiska namn på E, vi har tittat i vanliga språklexikon (och på en hel massa andra ställen också), och sedan skrev vi tillsammans ner alla italienska namn/ord som vi tyckte var acceptabla på en stor lapp. Vi ville inte ha för långa eller för krångliga  (läs; outtalbara) ord heller. Det blev många ord på vår lista iaf….

  

.

För att minska lite på denna jättelista så tog vi varsitt exemplar av den, och var och en i familjen markerade ”sina” favoritord och sedan satte vi oss ner och kollade om det fanns några ord som vi alla hade markerat. Och då vart det inte mer än 10-15 stycken kvar och utifrån dem valde vi slutligen ut dessa;

.

* Hane 1: Elmo – är ett geografiskt namn, dvs. en plats i Italien.

* Hane 2: Ergo – betyder ”Jag är”, men också ”följdaktligen” & ”alltså” på italienska.

* Hane 3: Elfo – betyder ”alv” på italienska.

* Tik 1: Era – betyder ”tidsålder”, eller ”en lång period” på italienska.

* Tik 2: Elce – uttalas [Elltje] (?) - jag är verkligen urdålig på fonestisk skrift.      Uttalet från en infödd hittar ni här: http://sv.forvo.com/word/elce/ och ordet betyder ”järnek” på italienska.

.

Registreringspappren är inskickade till SKK, och stamtavlorna torde dyka upp under kommande vecka.  

.  

Och då valparna nu börjar närma sig 5 veckors ålder - närmare bestämt på tisdag den 3 maj, "öppnar” vi vårt Streganska hus igen för besök av valpspekulanter, och andra gäster också förstås.

Från detta datum är det (i princip) fritt fram att komma på besök om ni vill och framför allt kanske för att valparna ska få träffa fler människor än bara oss i familjen.

. 

.

Så här ser läget ut i valplådan idag:

Den brunprickiga tiken (hon som kallas Blå/tant Brun i bloggen) är till salu, liksom de tre svartprickiga grabbarna (Herr Gul, herr Grön & herr Svart). Den svartprickiga tiken (hon som kallas Turkos/tant Grön i bloggen) kommer att bo kvar hemma hos oss – det bestämdes slutligen över frukostbordet i morse.

.

Vi har några valpspekulanter, men vi har inte bestämt något med någon ännu, eftersom vi ville se lite vad det blev ”av” valparna först. Det verkar som att alla våra 5 valpar hör, de verkar vara synnerligen friska och utvecklas alldeles som de ska ”enligt boken”, och vi hoppas naturligtvis på att jättebra, jättetrevliga och jättedalmatinerintresserade valpköpare kommer på besök de närmaste veckorna!

.

Vi börjar så smått urskilja lite personlighetsdrag hos dem alla - men mer om detta senare!

Lite senare kommer också de individuella bilderna och ståbilderna – vet du, emelie hur svårt det är att få en fem veckors valp att stå snyggt uppställd? De är sladdriga i kroppen som Slime® och om de inte hoppar runt som små popcorn i en varm kastrull, så faller de ihop i små söta knubbiga högar (som dessutom är proppfulla med synålsvassa pirayatänder)... Vi som håller bäst på att öva på ”Stå-still-i-mer-än-2-sekunder, tack” men framgångsrikt är det inte! Inte än iaf.

. 

Herr Svart övar på "Sitt" (?)

.

 

.

Frid!    

.

.

.

Oj, vad tiden går fort!

.

Våren har mer eller mindre övergått i sommar – på bara någon vecka har alla träden runtomkring oss fått gröna små löv, och våra leriga åkrar är som små insjöar på sina ställen.

.

Vid vår lilla badsjö har det rensats bort vass runt kanterna och bryggorna ligger en god bit ut i sjön fortfarande. Det tar nog några veckor till innan vattnet är på ”normalnivå” igen och stranden och bryggorna möts där de ska mötas.

. 

 

..

Och den här gången beror vårt lilla blogguppehåll inte på att något oplanerat eller annat hemskt har hänt, utan bara på att dygnet har alldeles för få timmar!   

.

..

Dixie har tappat den lilla extraknubbighet hon fick som dräktig och det enda välfyllda på henne nu är hennes juverrader.

.

   .

Hon fäller massvis med päls, fast jag vet inte om det bara är vinterpälsen som lossnar, eller om det är den obligatoriska fällningen efter dräktigheten. Hon ser inte ”tunnhårigare” ut än normalt iaf.

.

    

 .

.

På valpfronten händer det mycket just nu!

.

Vi har monterat bort ena kortsidan på valplådan och sålunda gett valparna tillgång till hela valprummet hela tiden. Deras favoritsovplats är fortfarande i den inre halvan av valplådan, där det alltid ligger minst en mjuk fäll, men om solen skiner och det är mer än normalvarmt i rummet så sover de emellanåt också på andra ställen.

.

Alla valparna har blivit mycket knubbigare, kanske beror det på att det finns mer mjölk per valp nu när de bara är 5 stycken, kanske beror det på att de får både nötfärsbullar och valpvälling utöver Dixiemjölken?  

.

De rör sig betydligt mycket mer nu, så egentligen borde de ha blivit smalare och inte knubbigare…

.

 

.

De äter nu två köttfärsmål (lunch och kväll) och två vällingmål (frukost och eftermiddag) per dag.
.

I köttfärsen tillsätts fr.o.m den här veckan lite grötris/formfranska och vitaminer + mineraler. Nästa vecka ska de också få börja smaka på ”vanlig” hundmat, så att deras magar är förberedda på annat än bara hemlagad mat när de flyttar hemifrån.

.

.

.

Jag hade någon vanföreställning      tidigare om att alla valpar radar upp sig snyggt och prydligt när de äter, alt. att de sprider ut sig jämnt runt matfatet – så där som man kan se på vykort eller på reklamfoton för hundmat.

Jag vet inte vad det är för ”fel” på våra valpar, för inte ser det ut så här hemma när de äter. Det ser mera ut som ett slagfält, både när de äter och när de är klara:

.

 

. 

Fördelen med detta är väl att golv (och väggar!) blir skurade ett par gånger extra per dygn.

 

.

Valpvällingen spetsas med äggula och gräddfil – och välling har en oanad förmåga att sprida ut sig både högt och lågt!  

.

. 

För att inte tala om hur mycket välling som kan fastna på en valp… Det är tur att Dixie är en så god mor och tvättar valparna ordentligt efteråt!

.

Första gången det serverades välling var valparna minst sagt misstänksamma:

.

  

.

Nu lapar de sin valpvälling med god aptit, om än inte med bättre bordsskick än vid övrig matservering…

.

Vi har också börjat presentera olika (lek)saker för dem; tennisbollar, mjuka plyschdjur, Kong’ar, skålar, byttor och diverse kökssaker som kan vara bra att känna till. Kanske inte för att de ska bli mästerkockar som vuxna, utan för att de ska ha nosat på och utforskat lite olika material; metall, plast, trä, keramik osv.

.

Dixie föregår med gott exempel:

.

  .

Syskonöron är också ett material som utforskats noga:

.

 

.

Eller förresten, hela syskonen inklusive deras pälsar är väl genomgångna:

.

  

.

  

 .

  

 .

  

.

  

Liksom olika sorters tyg:

  

.

  .

Om man däremot utforskar sin mamma alltför hårdhänt (eller heter det hårdtandat?), så blir man tillsagd på ett sätt som ser mycket, mycket värre ut än vad det i verkligheten är:

.

  

.Effektivt var det iaf!

.

Annars måste jag säga att hon har en ängels tålamod med sina små. I de allra flesta fall när de använder henne som något att öva sin gnagteknik på, så pussas hon bara tillbaka:

..

  

.

I kväll är det Valborgsfirande inplanerat – hoppas er helg också blir trevlig!

.

Frid!     

.

.

.

Ingen text idag, bara en liten film - och tant Brun kan morra nu!     

.

.

 

Frid!     

.

   .

.

Så - nu har vi börjat återhämta oss, lite grann iaf.

.

Och även fast jag visste att det finns mindre roliga sidor inom hunduppföderiet, så trodde jag i min enfald att man skulle få en chans att – vad ska man säga – bli lite mer van, innan det skulle dyka upp tunga beslut att fatta… Att man på något sätt skulle få lite ”tjockare skinn”, bli lite mer luttrad innan man skulle behöva leka Gud och bestämma över liv och död…

.

Det märks så stor skillnad med bara fem valpar i valplådan, jämfört med sex stycken tidigare. Jag trodde inte att det skulle vara så påtagligt, men det är det.

.

Dixie verkar inte direkt sakna någon valp, hon har fullt upp med att mata, pyssla med och tvätta de som är kvar – men i tre veckor nu har man hela tiden räknat; 1, 2, 3, 4, 5, 6. Och det känns verkligen tomt med en borta…

.  

Om man inte blir mer ödmjuk av sånt här, då vet jag inte hur man ska bli det faktiskt – så det är väl bara att tacka och ta emot (eller nåt) och hoppas att man lärt sig något av det i slutänden…

.

 .

Nog om detta. Och tack alla för era fina kommentarer i sista blogginlägget – de värmde!

 

.

. 

Valparna börjar bli mer som ”riktiga” hundar nu; de börjar göra saker på samma sätt (nåja, lite fumligare kanske) som vuxna hundar gör.

.

De försöker bitas, busa och brotta omkull varann (fast ofta ramlar de omkull innan de ens börjat brottas), de gäspar innan de somnar, de kliar sig med bakbenet på örat (ibland välter de när tassen lyfter från golvet med bara en halv centimeter, ibland missar de örat och ibland hela kroppen också). De prov-morrar och ser alldeles förvånade ut över sina egna ljud.

.

De försöker springa (!), fast de knappt kan gå rakt. Att bromsa är något som de uppenbarligen lär sig senare… Allihopa söker sig till tidningen - som ligger bortanför den mjuka sovfällen - när de är kissnödiga, men på något sätt verkar det som att det räcker med att framtassarna hamnar på tidningen, resten av kroppen och bakbenen behöver inte nödvändigtvis hamna där också.

 

.

Vi byter och tvättar mjuka sovfällar flera gånger per dygn, så de kommer nog att bli helt urtvättade och ”tottiga” på de här 8 veckorna.

.

Här kommer en flock bilder på våra små underverk, som nu har fått ordentliga prickar på kroppen och slipper att bli ”nagellackade” mer:

.

Tant Brun gäspar…

.

  .

…och gäspar…

.

  .

Herr Gul äter frukost:

.

  .

Herr Svart har slocknat…

.

  .

…liksom tant Grön:

.

  .

Herr Grön & herr Svart sover ofta likadant. Här ser man på herr Svarts nos att det har börjat komma sylvassa tänder i allas små munnar:

.

  .

Att de inte har mer småsår är rätt otroligt, med tanke på att de siktar mindre bra när de använder sina nya tänder på varann…

.

  .

Små, slagna hjältar:

.

  

En attack som inte gick så bra, eftersom den som attackerade välte innan uppdraget var slutfört:

.

  .

Massor med mjukt skinn att tugga på:

.

 

 .

För att inte tala om alla svansar som är i perfekt tugghöjd!

.

  .

  .

Att gnaga & tugga måste övas grundligt:

.

  .

  .

  .

  

  .

  .

Eller så kliar det när tänderna dyker upp på hundvalpar också, precis som det gör på små människobarn:

.

    

 .

 

    .

Och om det var trångt vid mjölkbaren tidigare – så är det ännu trängre nu!

.

  .

De små har också börjar intressera sig för lite annat än bara mat och bus. Här är herr Gul i ett samtal med mamma Dixie som lyssnar noga på vad han har att berätta:

.

  .

Fast han missade att samtal hörs genom öronen på mottagaren, inte genom munnen…

.

  .

Han är klart bättre på att pussas!

.

  .

Och han föredrar fortfarande att sova mjukt när den möjligheten finns!

.

  .

Herr Svart verkar bli lite mer åt Ferdinand-hållet. Lite mer timid än herr Gul & herr Grön och såå gosig:

.

  .

 .

I år är första året på länge som vi inte kommer att ha våra släktingar här på traditionell påskmiddag, med tanke på att valparna är så små fortfarande. Känns jättekonstigt, och jätteensamt fast vi är så många i huset ändå.

.

Kanske man kan fira påsk i efterskott?

.

Men ett påskkort har vi knåpat ihop iaf! Hoppas er helg blir god och att påskharen kommer förbi med påskägg!

.

 

. 

 .

Frid!     

.    

.

.

Vi har skrivit på vår hemsida (www.casadistrega.com) att vi tror på öppenhet och ärlighet, och att man inte vinner något på att mörka information i vår ras. I linje med den tanken så väljer vi att, efter moget övervägande, publicera det här inlägget.

.

Tanken med det här inlägget är INTE att ”hänga ut” eller smutskasta någon, varken andra hundägare eller deras hundar – men det vi skriver här anser vi inte ska sopas under mattan; det gynnar inte vår ras och förmodligen ingen annan heller i slutändan. Och vi anser att man ska kunna stå för det man gör/inte gör och de beslut man fattar/inte fattar.

.

Vi vill inte ha i bakhasorna framöver, att vi minsann visste men inte sagt något, vi vill inte ha ”skulden” för något som vi inte fick möjlighet att - eller kunde - påverka. Kort och gott, vi vill ha våra ryggar fria.

.

Kanske vi inte direkt skaffar oss nya vänner och bekanta på detta sätt, eller så är det just det vi gör. I vilket fall som helst, så står VI för det VI gör eller inte gör även om inte andra gör det alltid.

.

. 

emelie och Ann-Sofie påpekade lite försynt (?) att det nog var dags för en uppdatering igen, men min lust att skriva några rader sedan sist har varit låg och humöret deppigt. Det är inte bara positivt att ha småvalpar ska ni veta…

 .

.

För några dagar sedan, kanske en vecka sen (?) så hostade och snörvlade lilla tant Gredelin – den minsta valpen som var märkt med rosa nagellack.

.

Inte så konstigt, tänkte jag, eftersom de yngre döttrarna varit lite snuviga och febriga ett tag. De har fått stränga direktiv att inte peta på en endaste valp, så länge de inte var helt friska och bara att få gå in i valprummet har varit förenat med handspritande och stora ”säkerhetsavstånd” till valplådan.

.

Tant Gredelin hostade och snörvlade typ två gånger på två dagar och vid bägge dessa tillfällen kräktes hon upp lite, lite av mjölken. Inte alls mycket, men dock. Detta i kombination med en lite blötare nos än normalt.

Hönsig som jag är så höll jag förstås stenkoll på henne, oavsett om hon ätit något alldeles nyligen eller inte. Hon var inte varm eller frusen, bara lite snörvlig. I övrigt betedde hon sig precis som de andra valparna, sov och busade om vartannat. Och gå-tränade på vingliga tassar.

.

.

Efter dessa två tillfällen var hon helt OK i flera dagar. Fram till i söndags eftermiddag, efter att hon och de andra ätit sina nötfärsbullar som vanligt.

.

Hon hulkade och fnös och såg ut att ha det allmänt jobbigt, till dess att hon kräktes upp det mesta av färsen hon just ätit. Ett par timmar senare kräktes hon igen, men då bara mjölk.

.

Hon verkade inte vara snuvig längre, men kanske lite hungrigare än tidigare. Hon åt med mycket god aptit när nötfärsbullar serverades, och diade längre än de andra när det serverades mjölk. Och hon kräktes ibland upp lite av maten och ibland lite av mjölken. Inte alltid och inte mycket, men bara hon i hela syskonskaran.

.

Och jag hade inte varit jag, om jag vid det laget inte hade läst allt jag kommit över om valpar som kräks, och allt ifrån allmän glupskhet, magknip, missbildningar och allergier plus matstrupeförstoring ingick i det läsandet.

.

.

I måndags ringde jag till vår veterinär och beställde en tid för allmän översyn av lilla tant Gredelin, och igår var vi där.

.

Eftersom valparna bara är tre veckor gamla, så fick hela klanen plus Dixie följa med i bilen. Den nedre halvan av hundburen bak i bilen kläddes in med kartong på sidorna så att ingen liten skulle fastna med ben eller tassar i gallret. Flera mjuka trasmattor, dagstidningar och fällar lades på burbottnen och bilen fick stå på tomgång med full värme på en kvart innan vi åkte iväg så att där var varmt och skönt när alla valparna bars dit.

.

Dixie som valp var betydligt mer åksjuk än vad hennes valpar visade sig vara. De skötte sig oklanderligt, åt och sov och tog hela utflykten med ro.

.

.

Veterinären vi träffade var med när valparna föddes och pratade med tant Gredelin som om de vore gamla bekanta.     

.  

Hon lyssnade på hjärta och lungor, kollade om det fanns någon liten gomspalt längst bak i svalget (det gjorde det inte) och beställde sedan både en slätröntgen och en kontraströntgen för att kolla upp tant Gredelins insida också.

.

Och det visade sig vara precis så illa som jag befarat; en matstrupeförstoring med prognosen ”inte-alls-bra”.

.

Vi resonerade fram och tillbaka om hur hennes framtida liv skulle gestalta sig och enades till sist om att det bästa för tant Gredelin var att få slippa uppleva den framtiden.

.

Och jag grät över tant Gredelin, och svor en del över den i vårt avelsråd vi hade haft kontakt med och som inte hade talat om – trots uttyckliga frågor om just megaesophagus - att kombinationen Dixie-Izor eventuellt skulle kunna resultera i valpar med matstrupeförstoring eller matstrupeförträngning om vi hade otur.

.

Veterinären blev mycket förbryllad och undrade om hon hade hört rätt; ett av rasklubben utsett avelsråd som INTE hade upplyst mig som helt ny uppfödare om att detta skulle kunna inträffa??? Trots att matstrupeförstoring förekommer i rasen?!

.

Jag förklarade som det var; att jag och min familj hade varit och fikat hos ett av avelsråden i rasklubben i mycket god tid (6 MÅNADER INNAN planerad parning) och frågat om tre tilltänkta hanhundar och deras bakgrund i kombination med Dixie och hennes bakgrund, för att få råd, information och kunskap om ev. ärftliga sjukdomar som skulle kunna tänkas dyka upp och att Fru Avelsråd konstaterat att med Izor borde det inte bli några problem, varken med matstrupeförstoring eller något annat.

.

Nu kan ju avelsråden förstås inte garantera några avelsresultat men de sitter på kunskaper & vetskaper som vi andra många gånger inte har.

.

(Döm om min stora förvåning/bestörtning och ilska/irritation gentemot detta avelsråd när jag två dagar efter parning blir uppringd av Izors matte Anette som pratat med ett annat avelsråd i rasklubben, som upplyst henne om att det tydligen fanns någon hund längre bak i stamtavlorna som gett matstrupeförstoring på Izors sida och tydligen fanns det även på Dixies sida ännu längre bak…

.

Nu är detta faktum i sig inte något som med automatik ger matstrupeförstoring hos framtida avkomma eftersom arvsgången för den här defekten/sjukdomen inte är klarlagd, men det avelsrådet hade upplyst Anette om att risken iaf fanns).

.

Ursäkta, men - HUR VORE DET OM ALLA VÅRA AVELSRÅD KUNDE TÄNKA SIG ATT INFORMERA OSS UPPFÖDARE/BLIVANDE UPPFÖDARE OM SAMMA SAK? Att ha informationen ”samkörd” så att alla vi intresserade kan få ta del av den??? Och då helst INNAN parningen…

.

Eller är det meningen att man som ny uppfödare ska behöva ringa samtliga avelsråd i landet och upprepa samma fråga/samma sak till allihopa för att få en heltäckande bild av våra hundar???

.

Avelsrådet som Anette pratade med, pratade jag naturligtvis också med så fort jag också fått vetskap om denna information – och hon berättade även för mig att risken för att någon sådan valp skulle dyka upp i ”vår” kull var väldigt liten, då de tidigare drabbade hundarna fanns så långt bak i stamtavlorna, och att vi isf skulle märka det innan det var dags för valpförsäljning.

.

Men hallå – vi HAR nu blivit drabbade av det och det är inte något vi tar lätt på. Och det känns så onödigt – om det vore så att det hade kunnat undvikas.

.

Tant Gredelin har fått betala med sitt liv för det. Om vi hade fått veta innan vad som skulle kunna inträffa – så hade vi kanske valt en annan hane till Dixie. OM VI BARA HADE FÅTT RELEVANT INFORMATION!!!

.

Ingen skugga faller på supertrevliga Izor, då han uppenbarligen inte har det själv – och inte på Dixie heller. Men om man inte kan lita på rasklubbens avelsråd, vem ska man då fråga om man vill veta? Det är ju inte så att matstrupeförstoringsinformationen inom rasen ligger till allmän beskådan på nätet eller går att hitta på biblioteket precis…

.

Sov lugnt och vila i frid, tant Gredelin – älskad och saknad är du!  

 .

    

  

.

 .

De övriga valparna i vår kull ser friska och krya ut, går upp i vikt som de ska och har inte varken nyst eller kräkts, så jag utgår ifrån att de allihop är helt OK.

.

Veterinären jag haft kontakt med fann ingen anledning att utsätta de övriga små för veterinärbesök (med all smittrisk som trots allt finns på alla veterinärmottagningar) & kontraströntgenundersökning så länge de inte visar några som helst symptom på sjukdom, och det låter rimligt i mina öron också.

.

Och om vi, mot förmodan, kommer att planera ytterligare en kull efter Dixie, så kommer vi nog att ta kontakt med samtliga avelsråd i landet (utom en, som vi faktiskt inte så mycket förtroende för längre) och dubbelkolla deras information mot varann – bara för att slippa fatta såna här tunga och jobbiga beslut en gång till.

.

Det är så himla mycket som kan gå snett ändå med en valpkull innan de är leveransklara… och det räcker faktiskt med alla de funderingarna och all den oro man har över sånt man inte ens kan rå över själv, tycker jag.

Och det jag/vi har behövt gå igenom de här senaste dagarna önskar jag ingen!

.

Fler valpbilder kommer i nästa blogginlägg, när jag har börjat andas normalt igen och inte är lika ledsen och deppad som jag är nu. Och för er som undrar, så har jag pratat med ”vårt” avelsråd om den här ”informationsmissen” och hon vet vad jag tycker om detta.

 .

.

Frid på er!   

.       

.

.

Mellandottern tackar så mycket för de positiva kommentarerna om hennes bilder i förra inlägget    och det lutar åt att det blir ett besök hos fototriss-sidan för hennes del framöver. Tack för tipset, Anette!

.

I helgen som kommer ska bägge de yngsta döttrarna iväg på hajk igen, men den här gången är det både vår och snöfritt ute så mamman sover nog lite lugnare.  

  

.

Valparna då? Jo, de har nu smakat nötfärsbulle i några dagar och de älskar dem!

.

Herr Gul, herr Grön och herr Svart har inget som helst bordsskick och äter både liggandes, halvt ståendes och upp-och-ner.    

.

 

.

Tant Grön, tant Brun (blå) och tant Gredelin (rosa) är mer väluppfostrade (?) och man får bjuda dem till en början, sedan kommer de på att de nog också gillar köttfärs och äter med mycket god aptit på egen hand. Tant Brun är sist i kullen att få sina ögon och siktar följaktligen också sämst. Det blir synnerligen klafsigt omkring matplatsen - sen om det beror på alldeles nya ögon eller något annat, det låter jag vara osagt…

.

Bilder:

.

  

.

  

.

  

 .

  

.

  

.

  

.

  

.

  

Före:

..

  

.

Efter:

 

   

Några ögonbilder har vi hunnit med att ta också, och såvitt jag kan bedöma verkar de alla ha bruna ögon.

.

Herr Grön fick ju sina ögon först, och sedan herr Gul:

.

  

.

  

.

Sen var det herr Svarts tur:

.

  

.

Tant Gredelin och tant Grön fick sina ögon ungefär samtidigt, på bilderna här under, tant Grön:

.

   .

Och tant Brun fick sina ögon sist – jag har ingen bild på dem ännu, men den kommer!

.

I och med att de alla ser, så har också döttrarna börjat få lyfta dem en liten bit (men ännu bara från marknivå och upp till sitt knä om de sitter på golvet). Hönsig, jag? Neej då…    

.

Valpar är verkligen INTE förtjusta i att bli upplyfta innan de kan se – de protesterar ljudligt och Dixie ger en det onda ögat… Men nu går det bra!

.

  

.

Och att herr Gul är en riktig dalmatiner råder det ingen som helst tvekan om; kan man ligga mjukt så är det att föredra framför att ligga på golvet…

 

.

 

.

Alla vi som lever med dalmatiner vet ju att de, hmm… fäller något, eller hur?

  

.

Jag kan upplysa om att det börjar de med redan vid två veckors ålder! Dotterns byxben efter 10 minuters klappande:

.

  

.

Sist lite allmän information till de som undrat:

Vi har planer på att behålla en tikvalp själva, men har ännu inte bestämt oss till 100%, och inte heller vem det blir i så fall.  Vi vill se att de hör allihop först, och att det inte dyker upp något annat som talar emot det – vad nu det skulle vara?

Att vi skulle ”tillverka” en kull valpar utan att ha den planen med redan från början fanns inte på kartan, och det blir nog en svår uppgift att välja senare…

Äldsta dottern har, sedan en ganska så lång tid tillbaka, "beställt" en svart hane, men det är inte heller där bestämt något innan valparna blivit äldre, eller - om det blir aktuellt - vem av dem det blir vi har att välja på, men valparna är leveransklara ganska lagom till hennes sommarlov, så det kan ju passa bra i så fall.

.

 .

Ha en trevlig helg allihopa därute!

Vi ska nog passa på att plocka fram utemöblerna om vädret tillåter det och sedan grilla!

.

Frid!     

.