.

.

Lycka! Era har börjat tappa sina mjölktänder!

 .

  .

Jag tyckte för några år sedan att mamma Dixie var utrustad med ovanligt vassa valpmjölktänder, men jag tror faktiskt att Eras är snäppet värre! Och antingen har jag förträngt hur ont valptänderna gjorde sist, eller så skiljer sig ”vassheten” mellan olika valpar. Eller så biter Era betydligt hårdare…

 .

Men nu är det iaf dags – tandfén är här och plockar risgryn och efterlämnar små söta gluggar som ställer till med en del bekymmer för Era, både när hon ska skala kottar och när hon försöker bita sig fast i Leo när de leker. Ska se om vi inte kan få till en tandlös bild någon av dagarna som kommer.

.

. 

Och ”som vanligt” när yngsta döttrarna inte är hemma, så väcker husets husse mig alldeles för tidigt en morgon med orden ”Upp och hoppa, vi ska shoppa xxx” (xxx brukar vara olika saker från gång till gång) och nästan alltid slutar det med en resa till någon plats långt borta från det Streganska hemmet… Så även vid detta tillfälle; i onsdags fick jag mitt morgonkaffe serverat i bilen och började vakna till någonstans i närheten av Västerås.

.

  .

Vi var tydligen på väg till Kristinehamn för att inhandla en extra bil till familjen. Vilket i och för sig var välbehövligt, då vår lilla Opel dels har blivit för liten och dels inte är utrustad med någon A/C.

.Kristinehamns stadsvapen:

.

 .

Vad jag dock kan sakna med hussens infall är lite framförhållning, ibland…

Vi passerade Karlskoga:

.

    .

Och där ligger tydligen Bofors…

.

    .

…och ett Boforsmuséum som jag gärna hade tittat lite närmare på, då jag inte kan så mycket om varken Alfred Nobel eller hans dynamit, så det får bli en senare utflykt.

.

  .

Väl framme i Kristinehamn – en jättesöt liten ort med en massa gamla hus och en liten å som rinner tvärsigenom staden – inhandlades raskt en fyrhjulsdriven Ford Explorer (med A/C!) som fick namnet Esaias:

.

  .

Era skötte sig över förväntan även på denna bilresa – hon sov mesta tiden som vilken annan hund som helst, när hon inte var utanför bilen och charmade omgivningen med sin blotta närvaro. Vad vi har sett hittills så verkar inget alls göra den hunden varken orolig eller rädd – det bådar gott!

.

   .

 .

Frid!     

.