.

.

Nu har vi varit i Italien!     

.

Vi har hunnit med Venedig & Chioggia, Milano & Brescia, Lago di Garda & Sirmione plus en vända upp till Alperna.

Många mil i hyrbilen blev det, och många små båtresor på Venedigs ”Grand Canale” blev det också.

.

Massor av foton har vi knäppt – de kommer lite senare – och massor av nytt värdelöst vetande har vi (jag) träffat på.

Det kommer ni också att få läsa om!      

    .

.

Äldsta dottern har varit hund- och sköldpaddevakt medan vi var borta, och den 12 januari – tre dagar efter att vi åkt iväg - fick jag ett SMS om att Dixie börjat löpa.

.

Lätt panik inföll… HUR skulle jag ordna detta på lämpligaste sätt om det var så att Dixie skulle behöva besöka vår tilltänkta hanhund medan jag fortfarande var kvar i Italien? 

.

Efter att ha gått igenom en hel del av ”våra” svenska, norska, danska, engelska osv. hanhundar i tanke, verklighet och bilder så har vi äntligen bestämt oss för vem vi ville ha som tilltänkt pappa till våra valpar.

.

Den hane vi slutligen bestämt oss för är: Anettes Ivriga-Izor

   .

.

Det har varit svårt, för att inte säga sk*tsvårt, att väga allas fördelar och nackdelar jämfört med Dixies fördelar och nackdelar, och när vi väl bestämt oss så får man ju hoppas att även Dixie delar vår uppfattning om den vi valt ut.

 .

Efter en snabb huvudräkning kom jag fram till att vi nog skulle hinna hem lagom till parningsdags, men det var ingalunda säkert eftersom man inte riktigt vet när tikar tänker höglöpa… 

Äldsta dottern fick telefonnummer till Anette, utifall att det var så att höglöpet tänkte infalla innan vi landade i Sverige igen. Vi höll daglig kontakt via SMS och jag har aldrig fått så mycket detaljerad blodinfo via mobiltelefonen tidigare.     

.

Hur som helst – vi landade i Sverige igen på kvällen den 18 januari (en resväska fattigare – då den hade tappats bort av flygbolaget, förmodligen i Schweiz) och den 19:e var jag i Gävle för att sedan vidaretransportera oss till Izor.

.

Då hade äldsta dottern, Dixie, Anette och Izor redan träffats en gång och Dixie tyckte nog att Izor var alldelels förskräckligt ful, eftersom hon visade tänderna för honom så fort han kom för nära hennes bakdel… Eller så var det så att det var fel dag för dem att träffas på, för någon parning blev det då verkligen INTE!

.

Det gick inte så mycket bättre den 19:e, så vi åkte hem lite deppiga och undrade varför inte Dixie hade den goda smaken att falla pladask för snygga Izor…

.

Väl hemma så kunde jag konstatera att bloddropparna som föll på våra golv var lite för mörka fortfarande, så jag ringde Anette och förslog att vi skulle träffas lite senare i veckan istället.

.

Den 21:a bar det av norrut med bilen igen – för då hade blodfärgen ljusnat:

.

.

   Dixie var på gott humör och undrade vart vi var på väg…

.

.

En fin fullmåne gjorde oss sällskap norr om Uppsala:

.

.Vädret var plusgradigt, molnigt och slaskigt närmare Gävle, och de har barmark!      Det har inte vi…

.

..…men himlen klarnade upp ju närmare Izor vi kom:

.

.Framme!

.

.  

.

   STOR kärlek uppstod!     

Eller, det kanske inte var kärlek direkt… men Dixie tyckte definitivt bättre om Izor den här gången iaf.

.

.  

Och eftersom jag tycker att även hundar har rätt till lite privatliv, så är nästa bild delvis censurerad – men jag tror ni förstår innebörden av den iaf.   

.

.

En söt liten detalj från det här tillfället är att Dixie (tydligen) har väldigt långa och ståtliga ben.

.   

Dixie står till vänster på bilden härunder och Izor till höger, och Izor hade lite problem att nå ner med tassarna till marken:

.

De lyckliga tu:

.

.

Vi åkte upp en vända till Sandviken även dagen därpå och slutförde det vi påbörjat dagen innan.

.

Med lite tur och om gudarna är med oss så borde det dyka upp prickiga småvalpar omkring den 25 mars!

Det ska bli såå kul!     

.     

Tack snälla Anette för att vi fått låna Izor och tack Christina för allt kaffe och fikabröd (och den prickiga värmeljusstaken!) du bjöd på!

Och mer om vår Italientripp kommer framöver!

.

Frid!